Gästgivargården

Boendes på skattegård 1 senare gästgivaregården

1543 års landskapshandlingar

Två personer är nämnda i Fristad, Lars som har ett 14 öres land (1) och Håkan som ett 12 öresland (2).

(1-2) Nr 1, 14 öres är skattegård 1 senare nämnd gästgivaregården och Nr 2 är skattegård 2, 12 öres senare nämnd Bredgården

1547-1555 års landskapshandlingar

Tre personer är nämnda i Fristad, Lars, Måns och en änka

1570 års landskapshandlingar

Peder (Per) 12 öresland

Nils 14 öresland

1571 Älvsborgs lösen

Per Håkansson, Jonas, Nils Jönsson, Nils Månsson och Algot. Vem som bor var framgår inte.

1577-1579 års landskapshandlingar (årlig ränta)

Per 12 öresland

Algot 14 öresland

1581-1585  års landskapshandlingar (årlig ränta)

Söfnal (Sinard) 12 öres

Algot 14 öres

1586-1592  års landskapshandlingar (årlig ränta)

Peder (Per) 12 öres

Algot 14 öres

1593-1595  års landskapshandlingar (årlig ränta)

Per 12 öres

Änkan 14 öres

1596-1599  års landskapshandlingar (Tiondelängd)

Anders, Lars, Per, Botvid och Algot

1601-1629 års landskapshandlingar (årlig ränta, hjonelagslängd, tiondelängd, boskapslängd

Per 12 öres

Lars (Algotsson) 14 öres

1632-1635 boskapslängd och jordebok

Måns (Persson) och Lars (Algotsson)

1640-1647 Dombok, Mantal,  boskapslängd och jordebok

Knut (Persson) och Olof (Månsson) .

Knut se vidare under Bredgården.

Olof visar sig heta Olof Månsson och han är Nils Bielkes fogdegårdsbonde och han bor i Fristad cirka 1620-1647. Familjen flyttar till Skärpinge gård i Drothem för att senare komma tillbaka till Fristad då sonen Olof Olofsson köper  tillbaka gården 1668 till släkten av nästa ägare nedan.

1648-1668 Dombok, Mantal och jordebok

Per Bengtsson nämnd som Gästgivare från 1653. Enligt domboken köper han gården av bonden Lars Algotsson. Enligt domboken så har även gården varit Pers hustru fädernegård.

1668-1700 Dombok, mantal, kyrkobok

Olof Olofsson kommer närmast från Skärpinge gård, troligen född i Fristad på 1620 talet. Är gästgivare i Fristad mellan 1668-1700

Gästgiveriets historia

De första gästgiverierna

Fristad krog 1935
Fristad krog 1935

Gästgiveriernas historia lär gå tillbaka till 1279 då Magnus Ladulås fastslog att varje by skulle anställa en rättare, dvs. en fogde som mot betalning skulle förse resande med kost och logi. Detta lär ha varit ett sätt att motverka den tidigare utbredda våldgästningen i landet. Några år senare antogs en lag om inrättande av krogar eller härbärgen. Nya gästgiveristadgar tillkom under Gustav Vasa, år 1560 och det föreskrevs att det skulle finnas tavernor vid de stora landsvägarna. Och 1584 fastställde Johan III taxor för olika förnödenheter. 1636 fastslog man att vid allmänna stråkvägar skulle gästgiverier finnas på två mils avstånd. (4)

Gästgivarens tre skyldigheter

En gästgivarförordning från 1734 innehåller mycket ingående bestämmelser. Om lokaler, utrustning, mat och dryck. Inom två mils avstånd hade även gästgivaren ensamrätt på försäljningen av öl, vin och brännvin. En gästgivare hade för övrigt tre skyldigheter, att förse den resande med husrum, mat och skjuts. Det fanns även krögare som också benämndes gästgivare, trots att man inte tillhandahöll husrum. Det betyder att man kunde resa genom landet med hjälp av gästgiveriskjutsarna, eller genom att byta hästar på gästgiveriet. Detta gällde fram till 1878 då skjutsandet överläts på entreprenad. Skjutsväsendet existerade ända fram till 1933 på vissa håll, men i Tåby verkar det upphört långt tidigare.

Gästgivaregårdens standard

Gästgivaregården, som ofta såg ut som en vanlig bondgård och sköttes av gästgivaren. Gästgivaren fick inte någon direkt lön för sitt arbete, däremot hade han vissa skattelättnader och rätten att betalt genom en förutbestämd taxa.  Förutom att gästgivaren skulle ansvara för att det fanns hästar till skjutsen skulle han se till att det fanns en hel del saker som de resande kunde behöva. Det skulle finnas sängkläder, linnedukar, ljus, ved, mat, brännvin, öl, m.m. Det skulle även finnas korn, havre, hö och halm för hästarna. Rummen var oftast väldigt enkla och inredda med en säng, ett litet bord och ibland fanns det en liten eldstad i vissa rum. I slutet av 1700 talet var det fortfarande lyx om man lyckades få ett eget rum. Själva gården där gästgiveriet låg skulle ha minst sex rum till förfogande, så att det fanns utrymme för finare personer att få ett eget rum att sova i.

Fristad 1958
Fristad från ovan 1958

Skjutsdagböcker

På gästgivaregårdarna fanns det sedan i mitten av 1700 talet så kallade skjutsdagböcker. I boken skulle människorna som reste skriva ner sina namn, varifrån de kom och vart de skulle resa. Troligen fick de även här visa sitt respass. I boken skulle resenärerna också skriva ner om de hade något att klaga på rörande skjutsningen eller gästgiveriet. Varje månad tittade sedan länsmannen i skjutsdagboken för att se om det fanns klagomål på gästgivaren eller på skjutsningen.

Eget lantbruk 

Som regel hade gästgivargårdarna också eget lantbruk som skulle skötas, så ett gästgiveri med lantbruk engagerade många personer, då det behövdes både drängar och pigor. Gästgivaren hade även en hög ställning i samhället. Han var ofta skriv och läskunnig i en tid då detta var ovanligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *